lördag 23 februari 2013

Detroit - staden som sänktes av fackföreningarna

Affärstidningen Forbes har gjort en lista över USA:s mest miserabla städer, och på den i detta sammanhang ej åtråvärda förstaplatsen hamnar Detroit, i delstaten Michigan. Staden som historiskt, inte minst av oss här i Sverige (kanske i synnerhet för svensk en generation män som nu börjar närma sig pensionsåldern, varav många lekte med Dinky-bilar när de var små) förknippats med "the american way of life", och allt vi svenskar en gång i världen tyckte var riktigt häftigt med USA.

Detroits glansdagar är numera emellertid ett minne blott. Staden har idag den högsta våldsstatistiken i USA, och bostadspriserna har fallit med 35% de senaste tre åren, vilket är det största bostadsmarknadsfallet i landet. Staden som 1950 var en av USA:s stora framtidsstäder och då hade 1,8 miljoner innevånare, har idag halverats till 714,000. Därtill står man på randen till konkurs med ett budgetunderskott på 327 miljoner dollar, och det är nu upp till Michigans (republikanske) guvernör Rick Snyder att besluta om delstaten helt enkelt ska ta över tyglarna över staden för att styra upp situationen.

Hur blev det då så här?

Forbes, som gjort undersökningen, har också en mängd intressanta analyser av situationen. I denna artikel berättar Adam Hartung hur Detroit blev en innovationsstad under den industriella revolutionen, och arvet från Henry Ford. Detroit blev staden som hade allt som alla ville ha, och under 1950-60-talet fick staden också se skörden av dessa framgångar: folk flyttade till staden, försäljningen ökade, intäkterna ökade, bostadsmarknadsvärdet ökade etc. Och bilarna blev kännetecknet som på den tiden symboliserade både välstånd och frihet.

Men saker och ting skulle sakta men säkert förändras, och staden insåg inte att detta tillstånd inte var något permanent gjutet i cement. Utländska bilmärken gjorde entré i USA - och även om dessa till en början inte var av samma kvalité som GM, Ford och Chrysler så var de billigare, och när 1970-talets oljekris slog till så insåg också folk att de utländska bilarna var bensinsnålare, och att man därmed också kunde spara en slant. Detta ökade intäkterna för de utländska konkurrenterna som med sina nya intäkter hade råd att göra bättre bilar - och snart hade man gjort bilar av samma kvalité som Detroit-företagen, men med fördelen att de fortfarande var bensinsnålare.

Detroit-företagen insåg emellertid inte att marknaden började förändras, och ville själva inte förändra sig utan hålla fast vid de saker som fungerat förut och legat till grund för det välstånd man kommit in i. De stora problemen började därefter skymtas redan på 1980-talet för att träda i kraft på 1990-talet - och under 20-00-talet började företagen komma allt närmare bankrutt.

Bilindustrins förfall märktes också påtagligt i Detroit. Svagare industrier ledde till färre skatteintäkter, kostnadsreduceringar för företagen innebar stagnation i ny-anställningar vilket därefter följdes av ökad arbetslöshet. Inkomsterna stagnerade, och folk började nu flytta från Detroit i hopp om bättre jobb någon annanstans. Det i sin tur ledde till fallande bostadspriser - vilket i sin tur ledde till minskade inkomst- och fastighetsskatter. Och stadsstyrelsen tvingades nu börja låna och skära ner i olika verksamheter. Stadens affärsledare och politiker lyckades heller inte skapa program för jobb utanför bil- och industrisektorn. Och istället för att acceptera övergången från industri- till informationssamhälle, försökte man hålla fast vid sina historiska industrier. Och nu är staden bankrutt.

En annan orsak till Detroits situation går också att finna hos fackföreningarna, något denna artikel av Kyle Smith beskriver.

Smith förklarar att det enda man behöver veta för att förstå problematiken är det faktum att Detroits Water & Sewer Department tillhandahar en tjänsteanställning, som kostar staden 56 000 dolllar, för en smed som "skor hästar" (dvs i bokstavlig bemärkelse spikar fast hästskor på hästar). Dennes officiella arbetsuppgift lyder som följande:

"to shoe horses and to do general blacksmith work … and to perform related work as required."


En arbetsbeskrivning som senast uppdaterades 1967. Idag finns inga hästar i Detroit (och det kan inte ha funnits många kvar i samhällstjänst ens 1967). Likväl finns tjänsten som smed kvar pg a att den lokala fackföreningens president inte anser att det går att "ta bort tjänster".

Ett symboliskt men talande exempel som beskriver situationen i Detroit. Där fackföreningar sett till att det finns otaliga ineffektiva men kostsamma statsanställningar, och att de anställda därtill har förmåner som övergår allt reson. Som exempel på ineffektiviteten nämner författaren att rörmokare i staden, pg a fackföreningsregler, inte kan sätta igång och laga ett trasigt rör förrän en "auktoriserad" "avstängare" kommit dit och skruvat på kranen och stängt av vattenflödet.

En annan fackförening har utverkat otroliga hälsoförmåner - som gör att de kan inlemma sjuka bekanta och släktingar på sina Medicaid-program (som i stor utsträckning bekostas lokalt). Mellan 2008 och 2011 ökade sjukvårdsförsäkringskostnaderna för stadens anställda med 186 miljoner dollar per år - en sextiotvåprocentig ökning. Och nu är staden bankrutt.

Vad är då lösningen?

Detroit har ännu inte dött, men däremot under årtionden grävt sin egen grav som nu är så djup att de inte själva kan klättra upp. Michigans guvernör Rick Snyder står nu inför valet att låta delstaten ta över stadens finanser. Det vore ett kontroversiellt beslut, men ett alternativ en panel häromdagen gav guvernör Snyder pg a den bedrövliga situationen i Detroit.

Rick Snyder utreder för närvarande därför vem han i sådana fall skulle utse som nödläges-manager för Detroit, en person som i sin tur skulle kunna förklara staden bankrutt och ges makt att bryta kontrakten med fackföreningarna, och sparka inkompetenta politiker. Och för närvarande är det något staden, för sitt långsiktiga bästa också bör hoppas på.

Slutsatser:

Fackföreningar är inte oviktiga, och under mer än ett halvt århundrade utgjorde dessa viktiga samhällskomponenter i hela västvärlden för en human övergång till industrialismen. Men vad situationen i Detroit visar är att den tiden nu är förbi; och att dagens stora fackföreningar helt enkelt inte lever i verkligheten, utan vill hålla fast vid det förgångna och gynna sina egna medlemmar (och givetvis fackbossarna, som nästan alltid tjänar bra) i utsträckningar som idag ter sig helt absurda - och allt på allmänhetens och skattebetalarnas bekostnad.

Detta visar också på den oerhörda vikt av reformer likt de som många republikanska guvernörer (Scott Walker från Wisconsin är min favorit, och den jag följt närmast) i USA:s norra industribälte drivit igenom, för att få ordning på sina finanser och helt enkelt anpassa näringslivet till -dagens- verklighet. Vilket långsiktigt är för precis allas bästa.

PS:

På plats två på Forbes bottenlista kom staden Flint, också den i Michigan (på tredje plats kommer Rockford, Illinois och på fjärde plats Obamas hemstad Chicago, Illinois). Flint är staden som pseudo-dokumentärfilmaren Michael Moore kommer ifrån, och som hans film "Roger and Me" handlar om (en film jag i del 2 av min artikelserie om Michael Moores propaganda dissekerar), där han försökte beskylla Flints ekonomiska förfall på Ronald Reagan. Sanningen är dock att Flint, likt så många andra städer i Michigan - sänktes av sina fackföreningar. Inte av Ronald Reagan, Rick Snyder eller Scott Walker. Och även om det republikanska partiet har problem, så visar exempel som dessa på att det utan tvekan fortfarande är republikanerna som har USA:s ekonomiska recept i sina händer; inte ett fackföreningskontrollerat Detroit och inte president Obamas federala regering.

Här har för övrigt gänget på Fox News The Five en liten diskussion om situationen i Detroit:



Källor: Forbes, Forbes, Reuters, Forbes, SVD

Se även tidigare inlägg:

Slutet för Big Labor? 20121213

Right-To-Work i Michigan 20121212

Pontiac, Michigan till salu 20120128

Problemen i Michigan 20090123

Inga kommentarer: