fredag 26 november 2010

SVT:s Dokument utifrån: "Tea Party i Amerika"

SVT:s Dokument Utifrån visade den 7 november en brittisk dokumentär vid namn "Tea Party i Amerika" som i några dagar till kan ses här på SVT PLAY - och som likt namnet antyder handlar om te-party-rörelsen. Svensk television har en lång tradition av att inte skildra amerikansk politik rättvist - en tradition Dokument Utifrån:s dokumentär inte bryter.

Jag tänkte här sammanfatta programmet och sedan ge några kommentarer:

"Tea Party i Amerika" - en sammanfattning:


Programmet utgår från den skotske reportern Andrew Neil, som följt amerikansk politik i mer än 30 år och som i dokumentären reser runt i USA med början i Vilda Västerns Colorado, och träffar te-party-anhängare som berättar vad te-party-rörelsen står för och varför de ogillar Obama. Han börjar med att träffa folk på ett te-party-event där människorna är klädda som 1700-talspionjärer. Bl a träffar han te-party-kandidaten Bob McConnell som klädd i Cowboy-hatt förklarar att det är den kontinuerligt förkrossande tyngden av (statligt) intrång i människors liv som gör folk frustrerade - som te x Obamas sjukvårdsreform och finansreform.

Neil träffar sedan tea-party-aktivisten Liz Matz som är arbetslös och därför har tid att organisera te-party-träffar. Hon förklarar att hon och hennes man tror på arbete och självförsörjning och att de inte vill ha understöd. Neil följer med på hennes möte där hon berättar för de församlade om hur USA:s fria system är under attack:

"De tar ifrån oss vad de inte har rätt till. Det kallas "progressivism" gott folk. Och den förstör vår republik. Progressivism är etatism och tillsammans blir det socialism."


Sittande i en bil beskriver Andrew Neil sin första kontakt med te-party-rörelsen och säger att de uppenbart är hyggligt folk från medelklassen, som dock inte gillar den nuvarande utvecklingen och synnerligen ogillar en stor statsmakt. Det är dock en vedertagen åsikt i USA - vad han däremot anser skiljer te-party-rörelsen från allmänheten är att de anser att staten nu är så stor att den gränsar till tyranni - vilket är att ta i. Han träffar sedan lite folk som anser att USA styrs tyranniskt av te x Barack Obama.

Dokumentären visar sedan lite om historien bakom te-party-rörelsens filosofi och nämner Barry Goldwaters konservativa åsikter - som fick folkligt fäste genom Ronald Reagan. Neil träffar också Barry Goldwaters son bl a förklarar att Neil måste se bortom den tuffa retoriken om att Obama är en socialist etc - vad de som klagar vill säga är att saker gått för långt, vilket slagorden syftar till att uttrycka. De bör dock inte tas bokstavligt utan som politisk retorik.

Dokumentären fortsätter sedan med att förklara te-party-rörelsens framgångar med Fox News - och spenderar avsevärd tid med att fokusera på Glenn Beck som en central del av te-party-rörelsen. Sarah Palin beskrivs också som te-party-rörelsens älskling och hur många te-party-kandidater längtar efter att få Palins stöd. Bland te-party-kandidater som fått detta nämner man Sharron Angle från Nevada, Joe Miller från Alaska och Christine O Donnell från Delaware - och man visar också en snutt från O Donnells anti-onani-prat från 1990-talet, och kommenterar med att förklara att - "väckelsekristna som O Donnell har med sin starka konservatism gått över till tea party rörelsen".

Kristendomens roll inom te-party-rörelsen fortsätter sedan betonas. Andrew Neil reser vidare till Kentucky där programmet skildrar hur kyrkor predikar te-party-budskapet och man bl a hur predikanten Jefffery Fugate på ett möte bl a motsätter sig moskébygget vid Ground Zerio i New York City. På mötet manar han också på slutet folk att komma fram för att be för nationen och säger:

"Jag tror att USA står vid en korsväg, men att vi kan få till stånd en väckelse... Om det någonsin varit rätt tid för troende att höja sina röster i USA, så är det nu. ...Vill ni komma fram till altaret och be Gud röra vid vår nation?"

Den svenska berättarrösten säger sedan samtidigt som bilder på knäböjande och gråtande människor i kyrkan florerar i bakgrunden:

"Är det valet av en president med en muslimsk far de tänker på? Uppfattas det växande antalet muslimer i USA som ett hot mot deras kristna värderingar?"


Neil frågar sedan pastorn om hur denne skulle reagera om USA fick en muslimsk president, varav pastor Fugate förklarar att man nu har en president med mellannamn Hussein som stöder moskébygget vid Ground Zero. Han tror visserligen på religionsfrihet, men somliga ser moskén som en "segermoské".

Andrew Neil ger sig sedan vidare och kommenterar i sin bil inför kameran besöket i kyrkan. Han säger att han förvånades av det politiska budskapet från predikostolen och beskriver hur dessa tror på en bokstavlig tolkning av konstitutionen - men en fundamental del av konstitutionen handlar dock om separationen mellan kyrka och stat, varpå Neil säger om dem han nyss träffat:

"USA vilar på den grunden [separationen mellan kyrka och stat]. Men det glömde man ikväll."


Den svenska berättarrösten säger därefter:

"Man behöver inte vara kristen för att vara med i tea-party-rörelsen, men det hjälper. Man känner sig mer hemma då. Det väckelsekristna budskapet är aldrig långt borta. Ja, Glenn Beck verkar ofta vara mer inställd på att främja religiös väckelse än på att begränsa statens makt. Beck en fd alkoholist har blivit mormon."


Man visar sedan ett klipp där en tårögd Beck beskriver att han funnit väldigt mycket i tron. Han beskrivs sen som en modern extrem högerpredikant - och gör en direkt härledning till den katolske prästen Charles Coughlin som på 1930-talet använde radio för att då predika politik.

Man fortsätter sedan med att beskriva Glenn Becks roll och intervjuar en kristen baptist som gillar Beck som tänker närvara på ett massmöte Beck pålyst i Washington DC. Andrew Neil åker med bussen där han bl a träffar en te-party-aktivist som är en "birther" dvs en som inte tror (eller åtminstone betvivlar) att Obama är född i USA, och därför inte har rätt att vara president.

Han beskriver sedan hur republikanen Dick Armey och "Freedom Works" hjälper till att organisera te-party-rörelsen, och Armey låter sig intervjuas av Neil och berättar för denne hur man vill föra republikanerna tillbaka till Goldwaters och Reagans ideal. Dokumentären beskriver sedan hur te-party-kandidaterna kört ut mer moderata republikaner - som te x Charlie Crist i Florida.

Andrew Neil intervjuar sedan en anonym källa i en skum källarlokal som beskriver hur te-party-rörelsen fått stora pengar från miljonärer - som investerar i rörelsen i takt med att den växer och vill att den ska lyckas. Berättarrösten säger sen att te-party-rörelsen kanske började som en gräsrotsrörelse men att det nu finns förmögna med en "egen agenda".

Andrew Neil kommer till slut fram till massmötet i Washington DC som Beck håller på samma dag som Martin Luther King Jr höll sitt "I have a Dream"-tal. Beck introducerar Palin som refererar till King. Andrew Neil som befinner sig bland publiken tittar mot kameran och säger att Sarah Palin har en skrikig röst. Man visar i programmet även hur några svarta aktivister under den svarte predikanten Al Sharptons ledning är där för att protestera och skydda Martin Luther King Jrs dag. Den svenska berättarrösten säger samtidigt som bilder av dessa visas, följande:

"Becks symbolik är uppenbar. MLK kämpade för de svartas medborgerliga rättigheter, vid en tid när segregation och rasism var vanligt förekommande. Nu vill Beck framställa sin i huvudsak vita flock som dagens offer för ett gudlöst Amerika och en förtryckande stat."


Andrew Neil säger efter massmötet hur han störde sig, och hur Beck trots att han inte vill bli politiker, försöker påverka folks tankar. Han påminner sedan om hur Beck tjänat miljoner på sitt TV-program genom att betona vad som splittrar amerikaner, och hur TV-bolaget (Fox News) verkar anstränga sig på att ta reda på vad som kan splittra amerikaner och sen hälla salt i såret.

Dokumentären fortsätter sedan och intervjuar historikern Jill Lepore som förklarar te-party-rörelsen genom att beskriva hur denna tittar tillbaka på en "gyllene era" som man önskar återställa. En sådan har förstås aldrig funnits och te-party-rörelsen tenderar att tro att världen är enklare än den är - eller i alla fall hoppas de att världen en gång förr i tiden var enklare än den är idag och att man ska kunna återskapa samhället till hur det var i den forna mytiska "gyllene eran".

Andrew Neil reser sedan vidare, och dokumentären tar också upp de rasistiska elementen inom te-party-rörelsen. Bl a läser Neil en text där någon manat Obama att "åka hem till Kenya". Man intervjuar sedan en känslosam te-party-aktivist vid namn Joe som gråtande beskriver hur mycket han satsat personligt på att få te-party-rörelsen att fungera men att det är svårt att stoppa rasisterna.

Dokumentären dras sedan samman - och man frågar en grupp amerikanska reportrar om de tror att te-party-rörelsen om 30 år kommer att betraktas som ett viktigt fenomen - vilka menar att svaret på den frågan beror på hur det går i presidentvalet 2012. Programmet visar sedan ett klipp där Glenn Beck ger sitt nästan direkta stöd till Sarah Palin - något programmet beskriver som "bisarrt".

"Tea Party i Amerika" avslutas sedan med följande ord:

"Ett nytt slag om Amerikas framtid har inletts och kampen handlar om vad Förenta Staternas Konstitution faktiskt betyder. Är amerikanerna verkligen så upprörda över den stora staten att man vill återgå till en tid när gjorde så mycket mindre, vilket är vad tea-party-rörelsen hävdar är vad konstitutionen kräver. Eller handlar det här bara om ett rent önsketänkande i dagens moderna och komplexa värld? Debatten om statens storlek och omfattning pågår inte bara i USA - politiker i demokratier världen över kämpar med stigande statsskuld och stora budgetunderskott. Men ingenstans är debatten så polariserad som i USA eller utgången potentiellt lika omstörtande."


Den känsla som efterlämnas av dokumentären är att USA är på väg att tas över av en grupp högergalningar och att det därför för omvärldens del är lika traumatiskt om te-party-rörelsen skulle vinna, som Obamas vinst är för te-party-rörelsen.

"Tea Party i Amerika" - en analys:


Vad kan då sägas om SVT:s valda dokumentär?

Som inledningsvis nämndes så bryter den inte SVT:s eller svensk medias tradition av att skildra den republikanska rörelsen negativt i stället för att skildra den sakligt (vilket per automatik inte alls måste innebära att de skildras "positivt" - bara att de skildras korrekt, vilket sällan görs - så inte heller i denna dokumentär).

Inledningen av dokumentären är överlag ganska neutral. Andrew Neil framstår som en nyfiken reporter som vill intervjua vanligt folk - vilket han också gör, och dessa beskriver också överlag tämligen korrekt vad te-party-rörelsen står för: en liten statsmakt i motsättning till den växande staten under Barack Obamas agenda.

Efter besöket i Colorado följer dock försök till förklaringar av te-party-rörelsen som helt enkelt är mycket haltande.

Det första är den otroliga överbetoningen av Glenn Becks roll för rörelsen - där Beck framstår som en slags front- och centralfigur. Beck har onekligen miljontals TV-tittare, och tveklöst är han en viktig röst inom te-party-rörelsen - och en stor tillgång för denna, men knappast någon huvudperson eller någon slags (indirekt) central ledare. Istället för att lägga så mycket vikt på Becks massmöte i Washington DC så borde man hellre ha lagt vikt på den faktiska te-party-konferensen i Nashville i februari där Sarah Palin var huvudtalaren - och Palins roll inom te-party-rörelsen är mycket större än Glenn Becks.

Att man väljer att fokusera så mycket på Beck beror förmodligen främst på dennes kontroversiella förehavanden med gråt, skrik och teatraliska upptåg. Förra året hade man fokus på Rush Limbaugh som en "viktig" del inom den nya konservativa rörelsen - någon det talats mycket mindre om på sistone, och Glenn Beck har istället fått bli ansiktet för den "galna konservativa rörelsen".

Det andra problemet i förklaringen av te-party-rörelsen är överbetoningen av religion. Många te-party-aktivister är onekligen kristna (vilket kan sägas om de flesta amerikaner - inklusive Obamas egna svarta gospel-kyrko-bas där stödet för honom inte falnat) - men te-party-rörelsen i sig har en mycket liten kristen profil - till skillnad från 1980-talets Reagan-ridande Moral Majority och 1990-talets Christian Coalition under Pat Robertson och Ralph Reed - eller George W. Bushs evangelikala bas under 20-00-talet. Ett alldeles förträffligt bevis på detta är just Glenn Beck som - vilket dokumentären också nämner - faktiskt är mormon. Evangalika och den kristna högern (inklusive USA:s republikanska och demokratiska katoliker) är inga vänner av mormonismen. Om tron hade varit den centrala frågan inom te-party-rörelsen så hade Beck petats undan på samma sätt som Mitt Romney (som också är mormon) petades undan från det republikanska primärvalet 2008 av baptistpastorn Mike Huckabee - det trots att Romney (till skillnad från Huckabee) hade obegränsat med pengar - men han lyckades pg a sin mormonism inte vinna de evangelikalas förtroende eftersom alla sådana betraktar Joseph Smiths mormonism som synnerligen heterodox kristendom - en förgrenad villolära på det kristna trädet likt Jehovas vittnen.

Att te-party-rörelsen inte handlar om religion utan just främst ekonomiska frågor är libertarianerna (Barry Goldwaters lärjungar) ett utmärkt exempel på. Dessa bryr sig inte alls om klassiska höger-kristna frågor om abort och gay-äktenskaps vara eller icke-vara utan bryr sig enbart om en begränsad statsmakt och individuell frihet (programmet nämnde dock inget alls om libertarianerna som utgör kärnan och förtrupperna i te-party-rörelsen). Bristen på socialkonservatism inom te-party-rörelsen gjorde att de socialkonservativa höll en helt egen konferens "The values voters summit" i september, där de betonade trons och värderingarnas roll i USA - och att republikanerna inte fick släppa dessa frågor och helt fokusera på ekonomin även om dessa nu genom te-party-rörelsen stod i fokus. "Tea Party i Amerika" får det hela dock felaktigt att nästan framstå som om att rörelsen främst handlar om religion.

Andrew Neil betonade efter sitt besök i kyrkan i Kentucky hur de församlade tydligen glömt att konstitutionen som de håller så högt tydligt skiljer mellan kyrka och stat - och problemet med att dessa inte tycks göra det betonas sedan. USA har dock förstås en lång tradition av kristen aktivism - en aktivism som går tillbaka till författningsfädernas dagar där man på religiösa grunder gjort politiska ställningstaganden.

Det gäller inte bara te-party-rörelsen eller kristna högergrupper. Martin Luther King Jr drevs av sin tro att bekämpa segregationen och förklarade i sitt "I have d Dream"-tal hur Jesus lovat att aldrig lämna honom ensam.

Fader Coughlin som det hänvisas till i samband med pratet om Glenn Beck - talade på 1930-talet också han politik utifrån tron - och till skillnad från vad dokumentären försöker få det att framstå som så var fader Coughlin vänsteraktivist (som starkt stödde Franklin Delano Roosevelts New Deal, tills han ansåg att Roosevelt gick för långt till höger). Under 1930-talets USA var naturligtvis inga katolska präster vänner av den bibelfundamentalistiska protestantiska högern med sina många inslag av skarp anti-katolicism.

Ett tredje problem med dokumentären är allt som utelämnas. Andrew Neil betonar gärna de extrema bitarna (Glenn Beck, birthers etc) - och man nämner Sharron Angle, Joe Miller och Christine O Donnell som exempel på te-party-aktivister. Alla de tre kandidaterna förlorade dock senatsvalen - och inga av dem var några slags stjärnor eller centralgestalter inom rörelsen. Man nämner också hur moderata republikaner som Charlie Crist drivits bort - men nämner inte ett ord om Marco Rubio - som faktiskt är en riktig te-party-stjärna (och en mycket mer seriös sådan än de exempel dokumentären ger). Istället väljer man alltså att visa en marginell person som Christine O Donnell och lyfta fram hennes kontroversiella tal om onani från 1990-talet. Det ger förstås ingen smickrande bild av rörelsen för svenska tittare - vilket vore okej om det vore en korrekt bild av rörelsen. Så är dock helt uppenbart inte fallet.

Dokumentären försöker också tolka in rasism i te-party-rörelsen och hur denna skulle vara främst en vit rörelse. Tveklöst är fler vita än svarta te-party-anhängare - men så enkelt att valet mellan huruvida man är te-party-anhängare eller ej beror på ras är det förstås inte, eftersom te-party-rörelsen inte är en rasistisk rörelse utan en ekonomisk sådan. Det finns många svarta te-party-anhängare - och svarta republikaner gjorde i år gigantiska framsteg - vilket inte alls nämndes i dokumentären.

Sammanfattningsvis: Genom att selektivt betona saker inom te-party-rörelsen som inte är centrala (Glenn Beck och religion) och kombinera detta genom att utelämna andra viktiga saker (som de mer seriösa te-party-kandidaterna som Rand Pauls libertarianer och Marco Rubio (som förövrigt är kuban och en av många framgångsrika icke-vita te-party-profiler) - så ges bilden av en smått fanatisk rörelse som på allvar tror att Obama faktiskt är en socialist, eller fascist eller marxist (eller allt samtidigt) och som också flörtar med rasism och kritiserar Obama delvis för att denne är svart. Dessa önskar ta över USA och skära ner statsmakten och om de lyckas vinna Vita Huset 2012 så ve och fasa. Det är tveklöst den bild som svenska tittare kommer att få. Det är en negativ bild - men det är också en inkorrekt bild, vilket är ännu värre - och vilket tyvärr visar på SVT:s oförmåga att skildra amerikansk politik sakligt utan ideologisk färgning.

En liberal amerikansk dokumentär om te-party-rörelsen är Chris Matthews dokumentär "Rise of the New Right" - som jag också kommenterat någorlunda ingående. Hans dokumentär tillsammans med min recension - kan läsas här - och ger fler kommentarer på kritiken mot te-party-rörelsen.

Te-party-kandidaterna vann några riktigt stora segrar i kongressvalen den 2 november. Vad dessa segrar kan komma att innebära för te-party-rörelsens framtid analyserar jag också i detta inlägg.

Källa: SVT

Se även tidigare inlägg:

En kort utvärdering av te-party-rörelsen och valet 20101103

Inga kommentarer: