tisdag 23 mars 2010

Vad sjukreformen innebär för Obama

Söndagens omröstningsresultat i Representanthuset var president Obamas hittills största politiska seger. Republikanerna pratar visserligen om att försöka återkalla lagen (som det kommer att ta flera år innan den till fullo träder i kraft) - men det är något som ter sig mycket svårt helt oavsett hur bra de kan komma att eventuellt göra i från sig i höstens kongressval.

Det finns mycket att kritisera Obama för gällande reformen. Inte minst hans många skiftande positioner kring vad han ville och inte ville/eller inte behövde se i en reform. Men i historiens ljus kommer sådana saker att glömmas bort och Obama kommer att bli ihågkommen för vad reformen faktiskt innebar (det både på gott och ont). Vad reformen således redan idag har gjort är att lyfta Obama från att kanske bli en intetsägande Jimmy-Carter-president (eller en inrikespolitisk mitten-demokrat som Bill Clinton) till att i minsta fall bli en light-variant av Lyndon B. Johnson. En president med stort socialt engagemang och en ideologisk syn som accepterar den federala regeringens roll i att bemöta samhällets sociala behov - samtidigt som han också är en krigspresident.

De flesta av dem (inklusive mig själv) som under året motsatt sig reformen har gjort detta av ideologiska skäl. USA är inte Europa - den amerikanska konstitutionen är författad utifrån en del andra premisser än europeiska grundlagar, och det amerikanska folket har genom hela sin historia betraktat sig själva som förvaltare av författningsfädernas arv, varför de varit skeptiska till reformer som gett den federala regeringen alltför mycket makt.

De sociala behoven i kombination med allt större möjligheter att faktiskt kunna bemöta dessa (pg a teknisk utveckling, ökat välstånd etc) har dock genom hela den amerikanska historien gjort att samhällets välfärdspolitik expanderat. Det skedde under den progressiva eran under 1900-talets första årtionde, under FDR:s era på 1930-40-talet och under LBJ:s liberalism på 1960-talet. Nu har det också skett under Obama - och Obama kommer förmodligen att kunna inta en välförtjänt plats i den amerikanska historien som en av dess viktigare liberala presidenter.

Alla dessa eror har dock följts av ett rejält bakslag. Den progressiva eran följdes av 1920-talets republikanska kapitalism (och senare Depressionen, vars orsaker dock måste spåras till djupare faktorer än att det bara berodde på en laglös marknad). Franklin Delano Roosevelt och Harry Truman skapade en konservativ gräsrotsrörelse ledd av Barry Goldwater - Lyndon B. Johnson ledde i mångt och mycket landet till Richard Nixon och Jimmy Carter (och LBJ i retroaktiv bemärkelse) blev utmärkta slagpåsar för Ronald Reagan att ställa sig i polemik gentemot. Mycket tyder på att Obama kan komma att drabbas av samma sak. Te-party-rörelsen kommer knappast att tystna och är mer än en skränande massa, de är en ideologisk rörelse - och ideologiska rörelser har historiskt varit de som i efterhand kastat ut liberala politiker och presidenter och som fått dessas idéer att kännas gamla. Om te-party-rörelsen kommer att lyckas med detta återstår dock att se. Men de kommer helt säkert att försöka.

För stunden torde dock Obama kunna ta det med ro. Han har fått igenom sin presidentkarriärs hittills viktigaste reform och lyckats med att förverkliga vad han trott på - att skapa ett jämlikare samhälle. Och för en amerikansk president så är förmodligen känslan av att ha uppnått vad man önskade, den mest tillfredsställande. Och om Obama glädjer sig över dem som faktiskt kommer att få hjälp pg a den här reformen (oavsett vilka andra problem reformen kan medföra) så bör även de som är kritiska mot höjda skatter, påtvingade försäkringar et c - kunna glädjas med sin president i alla fall över den saken.

Se även tidigare inlägg:

Vad sjukreformen innebär för den vanlige amerikanen 20100322

Inga kommentarer: