CNN har här en väldigt intressant artikel som förklarar den politiska situationen 1993-1994. 1993, precis som 2009 - var ett ojämnt år där en Demokratisk president svors in; en Demokratisk president med starkt stöd från de liberala väljarna, med en ambitiös sjukvårdsagenda kombinerat med en presidentiell personlighet villig till kompromisser.
I presidentvalet 1992 så tilltalade guvernör Clinton de liberala väljarna i frågor som arbetslöshetshjälp, sjukvårdsreform och homosexuella i militären. Clintons seger i kombination med en Demokratisk seger i Kongressen verkade för liberalerna mycket lovande.
"The Democrats came out of the political wilderness on Tuesday," skrev New York Times reporter Robin Toner dagen efter valet. "The Republicans entered into it."
Det var emellertid en Republikansk exil som inte skulle vara särskilt länge: Clintons relation till den liberala falangen dalade under hans första år som president, som konsekvens av en mängd kompromissbeslut med Republikanerna i Kongressen. Han drev igenom det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA - trots att liberaler inom partiet menade att det skulle innebära att amerikanska jobb försvann. Han kompromissade i frågan om homosexuella i militären och gick på "Don't ask, don't tell"-linjen (en fråga där han numera ändrat sig). Och slutligen så övergav han 1993 tanken på ett allmänt, regeringsfinansierat sjukvårdssystem - som varit ett av huvudmålen för liberala senatorer som Ted Kennedy.
Hösten 1994 när sjukvårdsreformen var död, så hade liberala Demokrater ingen större kärlek kvar till Clinton - vilket Clinton själv var den första att notera och klagade över att han inte fick "one damn bit of credit" från the "knee-jerk liberal press."
Samtidigt entusiasmerades Republikanerna och Clinton och dennes sjukvårdsförslag var den gemensamma fiende de kunde ena sig emot. Republikanerna framställde debatten som så att det hela handlade om den klassiska stor-regering kontra liten-regering- debatten. Och vid mellanårsvalet 1994 var de inte sena med att brännmärka Clinton som en klassisk beskatta-och-spendera-liberal. Något Clinton i själva verket inte var - och som liberalerna inom det Demokratiska partiet var besvikna över att han inte var.
Resultatet blev dock att partiet som 1992 förpassats till vildmarken kom tillbaka med dunder och brak, och för första gången sedan 1952 tog Republikanerna kontroll över hela Kongressen. Och den här gången inte av några keyensianska kompromissrepublikaner (som typ Bush den äldre, Dick Cheney et c). 1992 var Republikanerna med Newt Gingrich i spetsen Ronald Reagan Revolutionens Kongressgarde.
2009 är dock inte 1993. Och valet 1994 kommer inte nödvändigtvis att spegla valet 2010. President Obamas position är betydligt starkare än president Clintons var i början av 1990-talet. Debatten om sjukvårdsreformen äger dessutom rum betydligt tidigare den här gången, vilket gör att oavsett hur det än går - så kommer Obama ha tid att positionera (eller ompositionera) sig inför valet 2010. Likväl bör Demokraterna ta varning. CNN skriver:
" Nonetheless, Democrats have reason for concern. Most importantly, a demoralized GOP has rallied through their opposition to the health care proposal as well as the deficits that will result from Obama's other domestic initiatives. There has even been some evidence that their arguments are catching the attention of independents.
At the same time, liberals have become increasingly frustrated that the administration has continued to respond to the demands of centrist Democrats, first by cutting the economic stimulus package in February and now possibly with major compromises on health care. They have watched the public insurance option appear to fall off the table and they are now hearing proposals to reduce the size of subsidies for low- and middle-income Americans to help pay their health insurance premiums.
...It is easy to envision how by next year Obama can end up without anyone very excited about his agenda, other than his opponents."
I det här fallet kanske Obama skulle kunna lära sig lite av såväl Bush, som Clintons misstag: att bestämma sig för vad det är han vill göra och därefter stå fast vid detta oavsett vad som sedan händer. En allt-eller-inget-attityd. Det skulle säkerligen förstöra varje möjlighet till bipartisanskt samarbete med Republikanerna - men de kommer inte, i synnerhet inte i det här skedet, att stödja honom i vilket fall. Däremot skulle det förmodligen entusiasmera hans liberala bas. Och det skulle vara en annan strategi än den Bill Clinton försökte sig på. Obamas personlighet indikerar dock att han skulle känna sig väldigt obekväm med sådana kompromisslösa ställningstaganden.
Källa: CNN
Se även tidigare inlägg:
Howard Dean kritiserar Obamas sjukvårdseftergift 20090817
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar