Svallvågorna av konfrontation och misstro i kölvattnet efter Irans presidentval slår fortfarande högt. De senaste dagarnas protester mot och för Ahmadinejad, med skottlossning, dödade demonstranter, och en regering som gör allt vad de kan för att censurera Internet, TV-sändningar och utländsk mediebevakning har gjort att tumultet i landet är det största sedan revolutionen 1979.
President Obamas administration har dock hittills hållit en tämligen låg profil i väntan på tydliga besked som tydligt går att ta fasta på. Det är förståeligt av flera orsaker: Bland annat därför att det helt oavsett hur många som än demonstrerar för reformkandidaten Hossein Mousavi, som menat att den sittande regeringen fuskat, så är det inte alls säkert att så är fallet. Mycket indikerar att saker och ting inte har gått rätt till, men mycket indikerar också att Ahmadinejad mycket väl kan ha vunnit en så stor seger, som han själv hävdar.
Vi i väst vet helt enkelt ännu inte sanningen i det avseendet.
En annan orsak, och även en förklaring, till varför Obama-administrationen valt att hålla relativt låg profil, har berott på att de inte vill att Ahmadinejads sida ska kunna hävda att reformanhängarna (där somliga gick till val med skyltar med Obamas ord "Change") har skapats av USA. Vettigt det också - i synnerhet när Obama var den första amerikanska president att öppet erkänna USA:s störtande av Irans socialistiske premiärminister Mossadeq 1953.
Ett tredje skäl som Obama nämnde i en intervju med CNBC under gårdagen, är att det i praktiken faktiskt inte är någon större skillnad mellan president Ahmadinejad och utmanaren Mousavi - något som en mängd exil-iranier inte skulle vara sena att intyga, då de minns Mousavis brott mot mänskligheten.
Alla dessa tre punkter: 1. Att vi faktiskt ännu inte med säkerhet vet vem som vann. 2. Att USA inte vill att Irans regering med Ahmadinejad och Ali Khameni, ska kunna säga att det är USA som driver på demonstranterna, och 3. att det inte är någon större skillnad mellan kandidaterna - är punkter värda att tas i akt.
Men de visar också vilket dilemma Obama-administrationen befinner sig i, och att det är ett dilemma de till stor del skapat själva: Det råder ingen tvekan om att Obama-administrationen skulle föredra att ha att göra med Mousavi hellre än Ahmadinejad.
Den sistnämnde har i åratal ställt till förtret för USA och det internationella samfundet - och med en ny ledare finns i alla fall hoppet om en förbättring. Men Obama-administrationen har gått på den "mjuka linjen" att de är villiga att förhandla även med galningar som Ahmadinejad. Om de öppet skulle visa sitt stöd för Mousavi, och Ahmadinejad när allt är räknat och klart skulle visa sig likväl fortsätta vara Irans president, så skulle diplomatin förmodligen inte gå speciellt många steg framåt om Ahmadinejad då ansåg att USA aktivt stött hans motståndare i landets egna val. Ett sådant faktum skulle förmodligen omintetgöra alla möjligheter till gyllene diplomatiska väg som Obama förespråkat.
Å andra sidan; om Ahmadinejad vinner, och Obama fortsätter att räcka ut handen till denne, så kommer det inte längre enbart att betrkatas som ett förräderi av Israel - miljontals iranier som inte alls är några vänner av Ahmadinejad och dennes religiösa galenskaper kommer att tycka att Obama och USA genom aktiv diplomati legitimerar Ahmadinejads (enligt dessas) falska styre.
Ett enormt dilemma.
Obamas enda respons hittills har därför varit att avvakta, och förklara att de två kandidaterna trots allt ändå inte skiljer sig så mycket åt. Det må vara sant (och jag tror också att så är saken). Men däremot råder det föga tvekan om att anhängarna till Ahmadinejad och till Mousavi är väldigt olika. Helt oavsett om Mousavi tror på västerländsk demokrati så har demokrativännerna i Iran röstat på honom, inte på Ahmadinejad. De har röstat i hopp om just förändring, på samma sätt som miljoner amerikaner för ett dryga halvår sedan röstade på Obama precis av samma orsak. (Samma sak som Obama säger om Iran, kan förstås också sägas om USA: sak samma om Bush eller Obama styr - landet förändras inte i grunden eftersom det oavsett ledare har samma ramar att hålla sig inom.)
Att inte stödja Mousavi är därför högst dåraktigt. Men det är dåraktigt av flera orsaker:
Dels pg a att demokrativännera i Iran stöder honom. Men också pg a att en passiv avvaktan i väntan på det "sanna resultatet" på något sätt indikerar att man tror att Iran är en legitim demokrati där omvärlden bör respektera landets valresultat. Obama har förstås inget annat val än att göra det, eftersom han så tydligt sträckt ut handen till Ahmadinejads regim.
Men faktum är att Iran inte är någon äkta demokrati. Det är ett totalitärt religiöst folkstyre - med just de felaktiga och negativa aspekterna av både religion och folkstyre.
Det är en nation som styrs enligt totalt inverterade principter gentemot hur USA:s egen republik styrs. USA grundades inte på folkstyre. Det fanns en högre instans än folkets vilja - och det var Guds vilja: USA grundades på orden från frihetsdeklarationen att något högre än människan själv - Gud, närmare bestämt, gett varje människa rätt till liv, frihet och möjlighet att eftersträva lycka. En folkvald regering hade till uppgift att skydda dessa gudagivna rättigheter.
I Iran är styret det totalt omvända. Där är det en regerings uppgift att styra folket totalitärt utifrån "Guds specifikt givna lagar" - att frånta individens frihet, inte att garantera den. Folkets rätt att välja handlar bara om vilken religiös tyrann de helst vill styras av, valet att inte styras av en tyrann finns inte. Därför är Iran heller ingen riktig demokrati, eftersom Iran inte tror på vad USA:s frihetsdeklaration kallar för gudagivna rättigheter, eller vad vi i Europa kallar för naturrätten.
Och exakt av den anledningen finns det ingen orsak att respektera ett "demokratiskt utfall" i Iran. Det handlar inte om det - det handlar i Irans fall om något helt annat, och något mycket enklare: vem som är god eller ond. Vem som tror på demokrati och mänskliga rättigheter och vem som inte gör det. Och om det är något vi verkligen vet i detta fall så är det vem som inte gör det. Och av de skaror som demonstrerar i Iran så vet vi också vilka grupper som gör just detta. Därför borde valet inte vara speciellt svårt.
Men Obama behandlar valet i Iran på ett sätt som vore passande att behandla ett val i en fungerande äkta demokrati som te x Sverige, där alla regeringsalternativ är demokratiska och tror på individens rättigheter. Det är dock hans eget fel, eftersom han inte - till skillnad från föregående administration, och till skillnad från te x John McCain, inte kunnat göra denna distinktion, som egentligen är ganska enkel:
Ahmadinejad är en ledare som hotat att utplåna Israel från kartan, som förnekat förintelsen, som förnekat att det ens existerar några homosexuella i Iran (utöver dem som hängdes från lyktstolpar), och den som det råder lite tvekan om att han verkligen vill skaffa en atombomb - och den som verkligen har en ideologisk tro på de religiösa ramar han är satt att styra utifrån.
Han är enligt alla västerländska värderingar en galning. Att bomba en regim sådan som hans vore inte krigiskt - det vore moraliskt. Men om en opposition istället kan kasta ut honom, så vore det förstås så oändligt mycket bättre. Så givetvis måste den oppositionen stödjas. Och om Obama inte målat in sig i ett hörn av värderelativism så hade han - i likhet med te x John McCain - också kunnat göra detta.
President Bush var en mästare på att stödja demokratirörelser, just pg a sina tydliga moraliska principer i frågan. Bush visste att diplomatin med Ryssland var av högsta vikt - och att han hade starka personliga vänskapsband med Putin är ett faktum. Men det gjorde inte att han kompromissade gällande sina övertygelser. Trots relationen med Ryssland och vänskapen med Putin så hindrade detta inte att president Bush aktivt stödde demokratin och friheten i Georgien. 2005 besökte han Georgien och förklarade tydligt sin tro på deras demokrati (till ryssarnas och Putins förtret) och georgierna älskade honom, och döpte vägen till sin flygplats till George W. Bush Highway.
Säga vad man vill om Obama - men demokratianhängarna i Iran lär inte förära honom med någon flygplatsväg av den enkla orsaken att han har trollat bort sig själv i ett virrvarr av akademiska, relativistiska spindelnät på ett sådan sätt att han inte kan ta tydliga moraliska ställningstaganden. Hans diplomati är nämligen baserad på att acceptera diktaturer och "modet" att förhandla med bad guys, men därmed också kompromissa med vad som är rätt och fel. Obamas hantering av Guantanamo och Iran gör att han alltmer slår in på samma ödesdigra väg som Jimmy Carter. Medan Bush alltmer framstår som Ronald Reagans sanna arvatagare.
Med det sagt hoppas jag likväl att Obamas taktik ska lyckas - men på frågan om vilken slags utrikespolitisk approach som egentligen varit bäst, så framstår föregående administrations politik i ett allt bättre ljus.
Se även tidigare inlägg:
Obama intervjuas om Iran, sjukvård, media et c 20090617
Valet i Iran 20090613
Se även artiklar i: SVD, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar