Obamas superreklam och McCains reservationer mot politiska megakampanjer

Reklam är väl i vanliga fall inget som folk vill se, men så verkade inte vara fallet när Obama körde sin halvtimmes långa och megadyra reklamkampanj(som kan ses här) på TV-kanalerna CBS, NBC, Fox, BET, Univision, MSNBC och TV One för ett pris på 4 miljoner dollar (idagsläget ca 32 miljoner kronor). Hela 33,6 miljoner tittare såg hans politiska enmans-show (vilket kan jämföras med de 40 miljoner som följde hans sluttal vid det Demokratiska konventet för två månader sedan.) (Källa)

Responsen på Obama-reklamen gav dock mixade svar: somliga ansåg att han såg presidentiell ut och att det var något positivt. Andra menade att han tog ut segern i förskott. McCain själv påpekade att Obama bara kunde ha gjort detta (McCain har aldrig haft några ekonomiska möjligheter att göra samma sak) pg a att Obama bröt sitt tidigare löfte om att ta emot- och därmed begränsa sig till de statliga kampanjmedel varje presidentkandidat är berättigad till - för att istället, när han blivit kändis, föredra privata och anonyma givare som nu gett honom den största kampanjkassan i historien - och som på grund av att han inte tagit emot vare sig statliga bidrag eller dess tillbehörande förpliktelser istället kan spendera hur mycket han vill (på te x megareklam som denna).

Det ligger mycket sanning i McCains påstående - som också långt tidigare påpekat att de politiska kampanjerna bör omfattas av ett tydligare regelverk - vilket gjorde att senator McCain år 2002 tillsammans med den Demokratiske senatorn Russell Feingold drev igenom ett förslag kallat Campaign Reform Act of 2002 (BCRA, McCain–Feingold Act, för att adressera en del av problematiken man såg i stora dyra politiska kampanjer där företag et c kunde skänka pengar nästan hur de ville. McCain och Feingolds förslag gick igenom och fick laga kraft den 1 januari 2003. Lagen fick som konsekvens att politiska kampanjkassor skulle begränsas till statligt uppsatta tak. Lagen fick också till konsekvens att valreklam för en specifik kandidat 30 dagar innan ett primärval eller 60 dagar innan ett allmänt val inte fick sponsras av företag, fackföreningar, eller ideella organisationer (som Ja-till Livet). Notervärt är att President Bush undertecknade lagen, trots att han hade en del personliga reservationer mot den (och många Republikaner motsatte sig lagen och den blev en grund till förbittring mot McCain inom det Republikanska lägret).

Vid presidentvalet 2004 gällde dessa förändringar och bland de mest synbara var att lagen också föreskrev presidentkandidaterna att bekänna sig till sin egen reklam vilket märktes i deras sluttillägg till varje personlig reklam ad, där de sa: I'm (presidentkandidatens namn) and I approve this message."

2007 beslutade dock högsta domstolen efter ett fall kallat Federal Election Commission v. Wisconsin Right to Life, Inc att stora delar av McCain-Feingoldlagen var okonstitutionell. McCain utmanade dock den Demokratiska kandidaten i tidigt skede att bara acceptera det statligt begränsade kampanjformerna - något Obama således då svarade ja till - för att sedan ändra sig, när han insåg hur mycket pengar folk var villiga att faktiskt ge honom.

Vad som kanske kan noteras i sammanhanget är att många européer ofta kritiserat Republikanerna för att vinna bara pg a pengar. Pengarnas inflytande i valkampanjerna är alltså något som McCain länge aktivt försökt bekämpa. Till hans eget partis eget förtret. Det kan man tycka att Demokraterna borde vara positiva till - men när det kommer till kritan och Demokraterna plötsligt inser att de kan fiska in mer pengar än Republikanerna (vilket Obama gjort, och vilket gett honom möjlighet att nu köra sin 30 minuters reklam) så kastar de allt vad konsekvens heter överbord för att vinna valet.

I det avseendet framstår Obama- hur ung han därför än må vara - som en högst vanlig politiker, medan McCain - sin ålder och sin partitillhörighet till trots - framstår som en högst ovanlig politiker. Amerikanarna vill ha förändring, historien bevisar dock att McCain är en verklig förändrare, medan det förmodligen ska mycket till för att en politisk nykomling som Obama, som knappt vet hur de befintliga strukturerna i Washington DC i verkligheten fungerar - faktiskt ska kunna förändra dem.

Den som önskar se verklig förändring, borde därför rösta på McCain.