söndag 12 oktober 2008

Den amerikanska stormaktstidens fall?

Imperier har genom hela historien kommit och gått. Och i många fall har imperiernas undergång varit mer knutna till ekonomisk, snarare än militär nedgång. New York Times skriver här en artikel om det brittiska imperiet som redan under 1900-talets början hamnade i ekonomisk stagnation. Femtio år senare var det USA- inte Storbritannien - som var världens ekonomiska nav.

Artikelförfattaren betonar att det finns mängder av skillnader mellan Storbritannien i början av 1900-talet och dagens USA. Likväl förs tanken fram att år 2008 kan komma att bli året som markerade början på ett icke-amerikanskt århundrade, i den bemärkelse att USA inte längre kommer att styra det globala finanssystemet.

Om så skulle ske, så skulle många faktorer ligga bakom en sådan dekadens. Vietnamkriget och oljekrisen på 1970-talet satte punkt för den helt totala ekonomiska och amerikanska världsdominans som rått sedan efter andra världskriget. Kriget i Vietnam slukade pengar, i kombination med energikris och diverse västländers allt mer protektionistiska förhållningssätt. Det ledde 1971 till slutet för Bretton-woodssystemet, och världens valutor skulle nu inte längre vara knutna till den amerikanska dollarn. USA förblev fortfarande en världsmakt och så småningom den enda kvarvarande supermakten. Men alltsedan dess så var de inte ensamma - nu fanns också en växande Europeisk Gemenskap, ett växande Kina, och mängder av andra starka västekonomier så som Japan och Sydkorea.

Ett av mina tydligaste argument till varför seger i Irak är så nödvändig för USA:s bevarade hegemoniska ställning, är att en förlust i Irak annars förmodligen skulle få lika stora - och större, konsekvenser för USA:s ställning i världen än Vietnamkriget fick. Efter Vietnamkriget fanns - kostnaderna till trots - likväl inga konkurrenter till USA (bortsett från det i mångt och mycket överskattade hotet från Sovjetunionen). Nu finns emellertid mängder av aktörer som skulle hota USA:s ställning - en förlust i Irak, i kombination med en fortgående djup ekonomisk kris, skulle förmodligen än en gång skaka det amerikanska självförtroendet i dess grundvalar. Det tog ungefär 20 år efter Vietnam, innan USA i samband med Gulfkriget 1991 gick in i ett nytt storkrig. Och man kan komma ihåg att man faktiskt gjorde detta med viss bävan, och med Vietnam som ett efterhängset spöke. Segern 1991 gav självförtroendet tillbaka - vilket gjorde att både Clintonadministrationen och den nuvarande Bushadministrationen fick betydligt mer mod att engagera sig militärt än man haft under 1980-talet.

Den fråga som nu tål att ställas är om och i så fall hur USA ska klara av att rida ut den nuvarande ekonomiska och militära storm som landet kastats in i, utan att själva kasta in handduken? Det sistnämnda skulle världen nämligen förlora mycket på.

Den frågan kommer antingen en president Obama eller en president McCain att tvingas försöka besvara.

Inga kommentarer: